2023-10-13 Dagbok

 

 

 1951-10-13  --- 2023-10-13

Igår var det 72 år sedan vi gifte oss,

Gösta kom till sjukhuset den 10 oktober 2020

covid-tider.

Han ringde och talade med mig om vår bröllopsdag, sa nästa är vi tillsammans igen, så blev det inte.

Jag var ensam att minnas i går.

Vi fick inte gifta oss förrän tredje lysningssöndagen gjorts, vilket skedde i Storkyrkan i Gamla Stan.

Vi satt där alla tre söndagarna och lyssnade,

"Lysning till äktenskap kungöres inför denna församling..."

Så lästes våra namn upp, vi satt där på kyrkbänken och höll varandras händer, i en varm omslutande bubbla av lycka.

Vi kunde inte få gifta oss på min 18 års dag, fanns ingen krypväg, jag måste ha fyllt de 18 åren innan.

1951-10-13 

en lördag gifte vi oss i Nacka prästgård, allt var enkelt, mina arbetskamrater gav mig en dräkt i brunt med sammet, även en liten huvudbonad. Jag jobbade då på Jerseymodellers agentur.

Allt var enkelt, dåligt med pengar, vi åkte ner till Klara hallen där de sålde blommor i parti, en vän jobbade där och fixade blommor till bra pris åt oss.

Ingen bil, vi åkte buss, med vittnena.

1951 och nu är som olika världar.

Tager du Margit... Tager du Gösta....

Nu var min dag ensam, tomheten svider ont i själen.

Plocka bland minnen, tack för att få ha det kvar.

Tittar på kort, tyvärr så några, dyrt att fotografera, de bilder jag har nu stort värde för mig

 
Hans långa värnpliktstid pansartrupperna Enköping, hur de fick förlänga och vara kvar, för det var oroligt i Panama kanelen. Kännbart ekonomiskt för oss.

 

 

 Här tog jag en bild från vårt fönster.

En utsiktsbild  från  Gåsgränd från fönstret i rummet som vi hyrde på Västerlånggatan, många timmar tittade jag på bilder och förflyttades tider  tillbaks.

Vi har haft en lång resa, fotografierna har talat till mig, en bild många minnen. 

 

Ängel - Julia

ängel - Julia

 

 

 

 

 (mönster BautaWitch.com)

Den här ängeln har jag döpt till "Julia", också från en äldre kvinna.

Hon var faster till min pappa, och blev faster Julia för mig.

När föräldrarnas skilsmässa var ett faktum, sa pappa upp lägenheten i Enskede, han och jag flyttade till arbetarbostad i Finnboda.

Huset vi flyttade till var ett tvåvåningshus med två trappuppgångar.

Granne med pappa och mig bodde farmors svägerska,med man Hjalmar, fem vuxna barn, två döttrar och 3 söner. Sönerna och farbror Hjalmar jobbade på varvet.

Faster Julia hade två katter, för mig var det bra, för vad som hände med vår katt "Pelle" efter skilsmässan fick jag aldrig veta, bara att han var inte med oss.

Farmor kom väldigt bra överens med sin svägerska. När farmor var hemma hos sig, så höll faster Julia ett öga på mig.

Framför huset fanns det blomsterland, ett för varje lägenhet, så åtta land låg rad i rad, och alla skötte om sina land, så det fanns fin blomsterprakt där, faster Julia hade tålamod med mig och visade mig, berättade och lärde ut.

Jag kunde vara inne hos henne några kvällar i veckan, en kväll var när en veckotidning kom ut. Då var det en fin känsla att vara där.

Faster Julia läste högt roman avsnitt, noveller eller annat från tidningen, äldsta dottern broderade på sin utstyrsel till brudkistan,  yngsta dottern målade naglarna och skötte om håret, och jag bara satt där och lyssnade på vad som hände i romanen eller novellen, medan jag såg hur Gunvor äldsta dottern broderade fram vackra monogram på sina örngott.

Faster Julia, var en rättvis människa, hon var ärlig och ville väl. Så återigen hade jag tur i oturen med att bli utan en mamma, kan man säga, att vi blev granne med henne och hennes familj.

Det finns så stor skillnad på människa och människa, hon tillhörde den sorten som jag tror får en särskild uppgift, och blir en skyddsängel.

Jag har mött många "änglar" här på jorden, och ofta har det varit när jag behövt hjälp av något slag.

"Faster" Julia

 

 

 

Ängel Ester

ängel Ester

 Den här ängeln har jag döpt till "Ester". 

Min pappa hade en moster Ester, och hon blev för mig också moster Ester.

Jag har haft tur o oturen i livet, när min mamma med ett barn i sin mage, lämnade pappa och mig, så vände livet. Turen är att jag haft många äldre kvinnor som brydde sig.

Äldre kvinnor som var mogna och lugna, kände till livets upp och ned gångar.

Moster Ester bodde kvar i sin födelsestad, hon bildade aldrig en familj, eller blev sambos. Hon tog hand om sin mamma som blev i stort behov av hjälp när hon blev gammal. Hon tog hand om yngsta brodern, med sysslor som han inte klarade av. När äldsta brodern fick bo hos sin dotter när han blev gammal, såg hon till honom, att han fick rena underkläder, bra skor på fötterna, tog honom till läkare, Hon brydde sig om.

Då och då reste hon till Stockholm, och bodde hos farmor. När hon kom så hade hon hembakta kakor av olika sorter. Hon kunde ha något fint  hon stickat till mig, en kofta, mössa, vantar. Alltid något fint som hon gjort.

Jag hade stor respekt för henne när jag var barn. När jag sett på svensk film och Dagmar Ebbesen varit med, så har jag alltid tyckt att hon var som moster Ester, Gösta som träffade henne, lärde känna henne tyckte att liknelsen var bra.

Hon var lite kärv i tonen, men hjärtat var av rent guld, kan jag förklara henne som. Ju äldre jag blev ju mer uppskattade jag henne.

Hon gav lite balans åt något som jag aldrig fick veta som barn, farmor ville inte prata om min mamma, innan pappa gifte om sig så talade han aldrig om mamma mer än att jag inte skulle bli lik henne. Som 6-7 åring förstod jag inte vad det betydde.

Men moster Ester hon var öppen för att ge svar på mina frågor.

När hon var hos farmor så hade hon med sig spetsar eller någon duk, så satt de två kvinnorna och visade varandra sina alster, och på det sättet gav varandra nya mönster. De kunde inte virka eller sticka efter mönster, utan de måste se och så kunde de virka eller sticka något fint.

Själv kan jag inte plocka ut något genom att se, utan måste ha ett mönster att läsa.

En gång när jag var och hälsade på henne, farmor fanns inte längre och hon var en klippa för mig, Gösta var ledig från jobb och passade flickorna.

En tågresa, på kvällen låg vi och pratade och jag kände en stor, stark gemensam med henne. Dagen efter skulle vi "göra stan" och så skulle vi gå på kondis.

Hon stod framför den lilla hall spegeln och vred och vände på sin åldrade kropp. En blus med långa ärmar hade hon på sig. 

Så säger hon jag måste nog ta en kappa på mig.

Jag sa direkt emot, det är för varmt för det. Blusen blir nog perfekt i värmen.

Då säger hon att jag har fått så utstående skuldror, så det ser konstigt ut.

Kära, kära moster Ester, en ömhets känsla.

Jag sa till henne, att det är mosters vingar som håller på att växa ut, det är inte många som får dem här på jorden, så jag tycker att moster ska vara glad över dem.

Vi gick på stan, vi var på kondis, hon hade sin långärmade blus.

Jag är övertygad om att hon är en hjälpande ängel för  den som behöver.

Så därför heter min ängel - Ester.

Ängeln Ester bor hos Ebba nu.

Påskliljan bor hos mig. Lite skamfilad med åren. Vem är inte det -:)

Ester Bengtsson - påskliljan

Påskliljan

farmor Hulda och Margit

(mönster BautaWitch.com)
 

Gammalt mönster

för många år sedan hade ICA Kuriren mönster på stickade tomtar. Enkla att sticka, mjuka och sköna för en liten barnhand att hålla i.
Jag gjorde inte någon tomte, utan en liten "Hammarby kille".

 

lägger man upp ca 34 maskor så kan man följa skissen, vill man ha större "tomte" så kan man själv pröva sig fram.

 

Nostalgi, måste göra en liten figur. 

man börjar nertill och jag har valt att fylla och sy varefter.

 

det blev en liten flicka 

och en "sjögubbe"

Enkelt mönster håller måttet efter alla år. Trevligt att göra, och blir omtyckta.

Virkmöster från 1883

Datorn för mig åt många olika håll.

Bara sitta hemma och hitta saker på datorn, väldigt stort. 

Kom till en sida Bortaboijn

"Fråga mig om allting"  1883

136 år

En beskrivning till en halsduk.

De som levt före oss, då som många hade det dåligt med skolgång, då när inga bibliotek gick att gå till och låna en bok. 

Garn fanns inte som idag, alla de sorter och färger.

Då när ingen kunde ana att datorn skulle uppfinnas och göra att som jag kan sitta hemma och beställa garner.

Kunna hitta en beskrivning till en halsduk, välja mönster.

Så en beskrivning från den tiden kunde se ut så här

"Till en halsduk slår man upp 30 l. m., virkar den 1½ aln lång samt inknyter 4-5 tum långa fransar."

Visst är det stort att tänka, kanske min mammas mormor Inga Larsson född 1860 virkade sig en sjal efter den här typen av beskrivning.

Tänka sig sen att 30 l.m. står för 30 luftmaskor så känns det som att vi alla borde tänka även dåtid ibland. De före oss, som har banat väg till allt i dag.

Första lördagen i augusti månad, vädret är bra för oss som inte vill ha det för varmt.  

Ca 19° och stillhet. 

Tvättmaskinen går för fullt, och tvätten kan hängas ut, inga jobbar på taket idag.

Passade på att ta några kort när jag gick till sophuset.

 Vid vår brevlåda syns material som är 

nytt och gammalt.

Jag passerar containern "Thin Pink!" som kom igår.

 

Jag räknar att det är fyra fönster till att byta och det känns bra, kanske, kanske blir de klara den här månaden.

När jag står där och funderar så hör jag någon ropa Hallå, fattade inte att det var till mig.

Ser en äldre dam vinka till mig. Känner igen henne, vet att vi brukar nicka åt varandra om vi möts. Mer är det inte.

Hon frågar om jag vill ändra en klänning åt henne, hon visste genom Sonja att jag lagt upp långbyxor och kjol till henne, Sonja hade berättat att jag också hjälpt henne med att virka en kant.

Hela jag ropade inom mig, jag vill inte. Säg nej artigt.

Förklarade att jag sydde inte längre. Hon talade om att det går inte att få tag på någon som ändrar när man behöver det.

Kände hennes besvikelse. Jag gillar inte att klippa, ändra andras saker, jag gillar inte att göra något på beställning.

Har sytt mycket, när barnen var små så sydde och stickade jag mycket till dem. 

 Helveckat med nedsydda veck

Brukar inte gärna vilja vara med på bild men som jag såg ut då, var då, och långt ifrån idag.

Triss i klänningar, troligen var tyget billigt och bra.

Tänker på Per Bolund som säger att vi här i landet använder våra kläder i genomsnitt 10 gånger innan de åker in i garderob eller ner i soptunnan.

Vilka personer har tillfrågats om det, låter för mig märkligt.

Per Bolund och jag har en rostig relation fast det vet han inte om, jag tappade tro helt på honom när det gäller kontanthantering, många med mig vet jag trodde på honom att han och andra politiker skulle ställa krav.

------

ORDSPRÅK

Mycket snack och lite verkstad.

Det var då det...

Jag har köpt ett ThePhotoStick, det sägs att det här minnet söker upp alla bilder i datorn.
Då blev det extra plock för mig, för jag tänkte att då namnar om så jag kan hitta bilderna lättare.

Bilder för längesen finns i datorn. 

 Här har vår lilla chihu Fransson somnat bakom min rygg medan jag har något för händerna.
Då hade jag glasögon för synen förändrades undan för undan, nu är båda ögonen starropererade, vilket är en gåva som jag är tacksam över.

 Innan jag blev s k hemmafru. Jobbade jag på ett företag som var agentur för engelska Patons & Baldwins garner.
Här "poserar" jag för ett mönster i ett angora garn, försöker räkna ut - 69 år sen får jag det till. 

 Gösta fick jobb en sommar på annan ort och vi hyrde en stuga. Här sitter jag och handarbetar.(ca 55 år sen)
Tror nog att jag kan säga att jag alltid har ett handarbete på gång (ibland flera)

Tiden går. 

------

Ordspråk

Farmor Hulda och jag Margit

Nu på äldre dar så kommer så många minnen framkrypande.

Tänker på min farmor, hon var 54 år när jag föddes.

Farmor Hulda o Margit -år 1934

 

Några år senare år 1939

Hon trädde in med hjälp när min mamma övergav mig och pappa. Då var jag i 6-års åldern.

Jag blev HuldasMargit, vilket jag inte har förstått förrän under senare del av mitt liv.

Hulda var aldrig för kramar, klappar, beröm. Hon var mer för varm choklad, tvättade, strukna vita kragar.

Hon var mer för fötterna på jorden, inga utsvävningar i det blå. Hon förstod aldrig mig, kanske hade min mamma och hennes gener planterat in hos mig något som var mer i det blå.

Farmors handarbeten var enkla funktionsdugliga, spetsarna och broderierna på lakanen var lite mer lyx. 

Tankar kommer ofta över mig, 

hur bra jag har det som fortfarande har min syn i behåll, mina händer som fungerar. 

Min största hobby genom åren, är att handarbeta. Så härligt avkopplande att sätta sig med ett handarbete, rena terapin för själen.

Har många gånger känt tacksamhet mot de som lärde mig konsten att skapa själv något.

Min farmor Hulda, skolan som hade slöjd på schemat.

Farmor gav mig en virknål och garn, när jag var i 5 års åldern.

Själv virkade hon i det tunnaste garn och med den finaste nålen, gjorde underbara spetsar.
Jag fick en grov nål, och tjockare garn, jag började med "kedjor" uppläggning, sen blev det fasta maskor. Stoltheten när min första grytlapp var klar - mina händers verk.

Skolan var mer jobbig, det var babykläder som skulle stickas, små babytossor, vilket jag tyckte var svårt, men det skulle göras.
Stoppar, lappar, symaskinsjobb. Inte alltid att jag tyckte det var kul, men vad lärorikt det var, vilken glädje och nytta jag haft av skolans lärdom.

Nu när jag själv är gammal och tänker tillbaka, så är det farmor som jag sänder varma tankar till. Henne som jag tänker på ofta.

Hon lärde mig att man inte ska ge upp. När jag var arg och besviken över misslyckad syplagg jag gjort på symaskinen, sa hon "Man måste lära sig sprätta för att bli en bra sömmerska" Hon fick mig att tänka tålamod även om jag misslyckades, sprätta, repa upp mm Något jag haft nytta av att lära mig.

Hon var en strävsam, fattig änka, men hon hade allt det som var fint hos en människa. Omtanken, kärlek till sin nästa. Det som hon även gav mig

Vid Mors dag så skulle barnen rita hälsning till sina mammor. Jag skrev till farmor, inte var jag bra på att rita, utan kalkerade av bilder. Farmor tog emot som om jag gav den finaste gåvan. Vet att jag kände mig ledsen när alla ritade till sina mammor, men hon vände genom sin glädje över vad jag gjort.

En kvinna som arbetade hos "de fina familjerna" hon lagade mat, ibland fick hon även servera. Ibland fick hon ta med sig resterna från middagarna hem, en typ av stackars henne gåva.Hon arbetade och slet för att klara sig och sitt. Mannen blev blind och hon fick ta huvudansvaret för sin familj.
När hon blev änka, så gick hon till kyrkan vid midnattsmässa och fann ro och skönhet där, idag skulle det kännas osäkert att gå på. Våldet, rån av äldre var mycket sällsynt.
Farmor förlorade synen när hon blev till åren. Stickningen fortsatte hon med. Hon stickade sina strumpor med det tunna slitstarka garnet. Hon hade så stor erfarenhet av strumpstickning att hon klarade resåren, hälen, avmaskning fast hon hade fått gula fläcken som försämrade synen mer och mer, på slutet var hon helt blind. 

Ibland kanske jag inte uppskattade henne till fullo, men med åren gör jag det mer och mer. En ärlig arbetsam människa, som inte sårade eller skadade någon, en människa som ville hjälpa där hon kunde. 
En människa som ryckte in och försökte hjälpa när son och barnbarn blev vilsna och ledsna. 
En farmor som lärde sitt barnbarn, att man ska leva med hänsyn till sin nästa.
En farmor som lärde sitt barnbarn hur roligt det är att skapa med sin händer.
En farmor som fanns med omtanke när det behövdes.

Vill sluta med några ord som jag minns farmor sa när hon var gammal och vi pratade om vänner hon haft under livets gång. 


 
Hon har så stor del i mig i uppfostran, i att lära mig handarbeta vilket jag haft och har  så stor glädje av i mitt liv,  så därför kallar jag mig här för HuldasMargit.

Broderad kudde

Någon gång på 80-talet började jag brodera en kudde, hade sett en tydlig bild som var lätt att ta efter, föreställde mig hur den skulle sys. Hålla räkning. Yngre och ordning i huvudet kan man säga, så det skulle inte vara några problem.
Garnerna var stickgarner, så jag delade garnet. Sparsamheten på den tiden var för mig ett måste.

Handarbetet var framme lite då och då, mot slutet gick det trögt, var inte så kul längre, kände inte samma lusta över att göra kuddstycket.

Det blev liggande, säkert tio år senare så var jag på det igen. Gjorde klart stycket.
Vek ihop det och lade bland andra handarbetet som är undanstoppade.

Häromdagen tittade jag på gamla arbeten och såg jobbet jag lagt ner, tittade på det ett tag, sydde en baksida till, och har nu en färdig kudde som jag tänkte mig då för 35-40 år sen.
Trevligt att se den klar. Att summera handarbeten under åren som gått är svårt, mycket har fallit i glömska.