God Jul

 God Jul år 2021

 

Ännu en jul i covids tecken 

hoppas ni har fått er vaccination, och likaså anhöriga och vänner.

 Tänker på andra vaccinationer som nu går att få men som inte fanns när våra barn var små. Mässling, Röda Hund, Påssjuka. Kikhosta.

Vi hade två barn samtidigt som insjuknade i Kikhosta, den äldsta 19 månader och den yngsta 2 månader, det var svårt för dem, mycket svårt. Det blev slitsamt för oss också, då vi fick vaka över dem.

Mässlingen, Röda Hund, Påssjuka, Scharlakansfeber alla dessa fick våra barn, Scharlakansfeber bev de inlagda på sjukhus för.

Tack och lov så kom vaccination.

 

Hade klasskamrater som drabbats av Polio, som förändrade hela deras liv. 

För att inte tala om Smittkopppar som nu nästan räknas som över, allt tack vare vaccination.

TBC som flera före oss drabbats av och led svårt, och som kunde leda till döden.

Vaccination är tur att det finns forskare som kan få fram och hjälpa oss.

 

Har nu fått min tredje Coid-19 vaccination, och jag är tacksam för det, ju fler som kan få, så finns ju hopp om att det ska som andra sjukdomar försvinna från världskartan.

God Jul

Kulljusstake

 

Karantän - vecka 13

23  mars

Lotta har tipsat om Seniorsurfarna, hoppas att det kan ge något åt oss. Gösta har inget intresse av tekniken. Jag behöver lära mig.
Har satt in mobil-id på min mobil, vi har på datorn, som de heter "på den här enheten" får det inte att fungera som t ex hos apoteken.

Han behöver ha hem sina medicin, tar 8 dygn innan vi får hem det.
En sort vi har är samma, han har 5 mg och jag har 2,5 mg, så det får lösas så att han får ta från mig några dagar.

Han brukar hämta ut sin medicin själv, medan jag däremot beställer hem. 

Få se nu vad Seniorsurfarna kan lära oss.

Vi har fått en jättestor bukett med blommor från vår dotter, jag har delat upp den i flera vaser. 

En står i sovrummet, 

en i matrummets fönster

 och så en i vardagsrummet 

En härlig doft spred blommorna, som en doft av kärlek från vår dotter som skickat dem till oss.

Alf Robertson, en av mina favoriter, sjunger Liljor.

"Vänta inte tills jag är död och borta
med att strö liljor i mitt hår
Kom till mig med dina blommor när jag lever"

24 mars 

Lotta handlat lite smått, bl a tomatpure, ska ha rödkorv i dag.

Har skrivit till Stina som kommer i morgon en lista
sen kan vi inte räkna med henne mer. Hon får annat för sig. Stina är trevlig, omtänksam. 

Har deklarerat åt oss båda, enkel deklaration och enkel att göra. Sitta hemma och uträtta det. Där är det bättre nu än förr.

Idag har jag gjort lite rent i köket, det är svårt, jag måste sitta på en stol mestadels, går inte att stå för länge då blir en smärta som jag kan svimma av, därför måste jag hela tiden parera och sätta mig.

Vi följer vad som händer om viruset.
Förvånas hur de finns människor som lägger upp lager av handsprit och  munskydd och sen hör att de som tar hand om sjuka inte har så de kan skydda sig.
Till och med människor som stjäl handsprit på sjukhuset, att en människa kan sänka sig så lågt.

Som tur finns det människor som väger upp, läste om en ung flicka som tillsammans med sin pappa tillverkar skyddsvisir. En kunnig pappa som känner till, vet hur skydd ska vara, hans dotter 12 år, de jobbar på med att tillverka hjälp för de som tar hand om oss när det behövs.


Jaget träder fram i kriser. Vem är jag, vem är du?
Det märks tydligt nu, det märks på makthavare, politiker, på företagare, den enskilda människan, medmänniskan.

Vi har haft tur, just nu känner vi att vi kan få hjälp med att få hem mat om det krisar, sen hänger väl allt på hur länge det håller i sig, rapporterna är många och tydligen kan det hålla i sig under lång tid.

25 mars

Stina handlat åt oss idag. Nu kan vi inte räkna med henne, helt otroligt att hon handlat i Tumba och rest till oss med varor.

Att jag aldrig lär mig. 
Virkar för det mesta, för att nacken inte klarar att sticka, det händer att jag kan sticka en snodd eller något annat pyttelitet.
Nu fick jag för mig att det skulle bli ett par stickade dubbla grytlappar till påsk.
Hade ingen liten rundsticka, men det hindrade inte mig, jag hade bestämt mig. 
Satt igång 88 maskor och 14 varv  = 1232 maskor, sen stopp, handleden började smärta rejält, haft bekymmer tidigare och det tog lång tid med stödförband innan jag kunde lättare använda handen som stöd när jag reste mig upp, vred ur en trasa, lyfte något osv.  Så är jag där igen, stödförband.

början och slutet

Så fick vi stopp i slasken, jaha, ska vi ringa någon, vi som vill vara i karantän för att slippa närhet.
Försökte med "stopp i propp" flaska. När inte det gav resultat så försökte jag med bikarbonat, salt och ättika. Nix inget resultat.
Gösta tog fram verktyg, han har gjort sånt förr. 
Vred upp vattenlåset, han har fått svårigheter med händerna. Han har opererat för det som kallas Vikingasjukan/Dupuytrens kontraktur. 

Han ramlade förra året och slog sig rejält. 

Tvillingförband och en avsågad vigselring.

Nu efterdyningar snett finger och svagare.

Kraften i händerna inte som förr, och muskelkraften avtar år för år. Till slut kunde han skruva åt så att det blev tätt. 
Vattnet rinner ut som de bör, Gösta har alltid varit händig och fixat det mesta.

Minnen kommer och går, när jag minst anar så poppar det upp.

Vi har en dotter till och tre barnbarn, hur många barnbarnsbarn vi har vet vi faktiskt inte. Ibland tar relationer slut.
Vårt ena barnbarn var ca 5 år när vi flyttade in där vi nu bor, dottern med barn var med och tittade hur lägenheten såg ut. 
Lilla killen Daniel, var en unge som "jobbade" han var nästan som en liten miniatyr jobbare :-) han tog i han var nöjd och glad, han var också nyfiken och såg på när vuxna jobbade utomhus. 

Han var med och inspekterade lägenheten. Han sa med en viss stolthet i rösten, mormor det finns vatten, och så vred han på kranen för att förtydliga att det fanns vatten.
Vi står där i köket och pratar och tittar oss runt, då börjar det fyllas med vatten vi våra fötter. Vatten låset var inte fast satt. 
Ett minne i minnenas kavalkad för mig.

26 mars

Fint väder hos oss,  lugn morgon. 
Min handled ska få vila har jag tänkt. Skjuter upp lite till morgondagen.
Mail från Lotta hon ska handla i morgon i en butik som brukar sälja 2-pack bakelser. Det tror jag att hon ska få handla åt oss. 

Vi har haft Mathem som en trygghet med att få hem mat, nu har vi fått tänka om och se oss runt efter någon annan som kan leverera.
Hos Mathem går inte att lägga leveransdag, utan man måste tydligen gå in vid 12 tiden och kolla, funderar lite över om många går in vid den tiden, så blir först till kvarn.

Vi har lyckats få en leverans från Coop till nästa vecka. Känns bra, vi kan inte begära att grannar ska handla stort åt oss. Så en vecka till klarar vi karantän.
En affär meddelade att de öppnar på morgonen för den grupp vid tillhör ska kunna handla,  hur man tar sig dit är en annan historia. Där föll det erbjudandet.
Samhället ger råd om karantän för oss äldre. Blir vi sjuka kostar vid resurser. 

Regeringen har kommit ut med nya direktiv, samankomster tidigare 500 nu 50, något som jag funderat över varför de inte bestämt det tidigare.
Varningar har ju varit just närheten.

Tänker på dem som jag brukar se flera gånger i veckorna när jag åker vår lilla närtrafiksbuss, alla mina jämnåriga, hur har de det? Får de hjälp att få hem mat, får de hjälp med apotek mm. Alla har inte som vi dator, och mobil-id. Alla har inte anhöriga eller fina grannar.
Sänder varma tankar till dem, jag ser dem framför mig, några är jag oroad över.

28 mars

Bra väder för att tvätta fönster, har nu sett altan fönstrets behov av tvätt så länge, idag har det blivit av.
Känns bra när det är gjort, ännu en sak som jag klarat av, känns det.


Har läst på nätet, så sorgligt med allt som corona viruset orsakar, så mycken smärta.
Läser om de som handlar på Östermalms saluhall. Förstår inte hur de tänker, en man äldre, rollator.

Han har färdtjänst som han ska passa. Åker han färdtjänst för att handla på Östermalms saluhall. Hur tänker han där?
Färdtjänst är till stor hjälp som får det beviljat.
Att med svårigheter att ta sig fram och sen tråckla sig och rollatorn på t-banan, är rätt så tufft. Jag har sista året undvikit att åka så. Hade en tid för operation i pannan av en basiliom som det tagits prov på, jag sa ifrån mig tiden, kan inte ta mig dit.

Sist jag var hos tandläkaren tog jag taxi, där var jag  i en situation där jag måste ha hjälp snabbt.


En läkare på vårdcentralen gick i pension, hos honom var jag många gånger, han kände till mig, precis så där som folkpartisten  Bengt Westerberg plockade poäng på. En utopi.
Den här läkaren behandlade mig efter hjärtinfarkten, mitt fladdrande, flimrande hjärta, han lät röntga mina knän, min rygg, mina axlar. Han kände helt enkelt till mig och mina krämpor.
Skrev ett formulär gällande ansökan för mig om färdtjänst.
Jag blev kallad, fick avslag, ett avslag som hade kunnat postats, så jag sluppit den resan.
Kvinnan som talade om för mig att det blev avslag, nämnde att man kan operera knän, funderade lite över vad hon trodde att jag och ortopeden pratat om när jag var remitterat till sjukhusets ortoped mottagning.
Sen säger hon orden som fastnade i min minnes kavalkad.
"Hur skulle det se ut om alla som hade ont i knäna skulle få färdtjänst?"
Då gick jag. Det tyckte jag inte att jag behövde lyssna på. 


Men färdtjänst för att handla på Östermalms saluhall, ställer lite frågor i mitt huvud. Hur bedömer man behov?


Några kämpar mot viruset, andra tar det inte på allvar.


Nu rör sig stockholmarna på stan igen, står att läsa på nyheter.

Uttal från mogna människor som var ute och rörde sig i centrum. 
"Det här kommer ju säkert pågå ett tag till och Livet kan inte helt stanna för det"


"Kom på att jag skulle köpa hårspray så då tog vi vägen genom centret"

Så akutläkaren som ligger i respirator. 
I Italien har bortåt 50 läkare dött.
De ställer upp för oss, de kämpar, de sliter, de uppoffrar sig för allas vår skull.

Funderar över 
Var hårspray så viktigt?
Livet kan inte stanna, måste vägarna gå till centrum, är inte en lugn promenad i naturen alternativ? 

Ett ljus har jag tänt i vår kyrka för honom, jag känner honom inte, jag bara vet att han är för mig en av det hjältar som hjälper när vi andra behöver det. Önskar honom vinna över viruset.


                                                        29 mars


Innan sänggående i går, borsta jag tänderna.
En lagad framtand, tappade den lagningen, halva tanden borta, kände av en oro, vad gör jag nu?


Nu första kaffet som jag drack med sugrör.

"Människan spår, men Gud rår"

Ett talesätt som är nog så sant. Jag har planerat, karantän, ska inte komma i närheten av en medmänniska mer än med Gösta. Vad kommer att hända nu för mig? Kommer jag att få tandvärk? Mår min tandläkare och syster bra? Hur tar jag mig dit? Tar jag en taxi, vem har suttit i taxin innan jag kliver in, hur mår den chaufför som är en främmande person för mig?

Idag kan jag inte göra mycket men i morgon kanske jag måste agera.

Som sagt människan spår, men gud rår.

14 dagar har vi nu haft vår frivilliga karantän, och det har gott bra.

Farmor Hulda och jag Margit

Nu på äldre dar så kommer så många minnen framkrypande.

Tänker på min farmor, hon var 54 år när jag föddes.

Farmor Hulda o Margit -år 1934

 

Några år senare år 1939

Hon trädde in med hjälp när min mamma övergav mig och pappa. Då var jag i 6-års åldern.

Jag blev HuldasMargit, vilket jag inte har förstått förrän under senare del av mitt liv.

Hulda var aldrig för kramar, klappar, beröm. Hon var mer för varm choklad, tvättade, strukna vita kragar.

Hon var mer för fötterna på jorden, inga utsvävningar i det blå. Hon förstod aldrig mig, kanske hade min mamma och hennes gener planterat in hos mig något som var mer i det blå.

Farmors handarbeten var enkla funktionsdugliga, spetsarna och broderierna på lakanen var lite mer lyx. 

Tankar kommer ofta över mig, 

hur bra jag har det som fortfarande har min syn i behåll, mina händer som fungerar. 

Min största hobby genom åren, är att handarbeta. Så härligt avkopplande att sätta sig med ett handarbete, rena terapin för själen.

Har många gånger känt tacksamhet mot de som lärde mig konsten att skapa själv något.

Min farmor Hulda, skolan som hade slöjd på schemat.

Farmor gav mig en virknål och garn, när jag var i 5 års åldern.

Själv virkade hon i det tunnaste garn och med den finaste nålen, gjorde underbara spetsar.
Jag fick en grov nål, och tjockare garn, jag började med "kedjor" uppläggning, sen blev det fasta maskor. Stoltheten när min första grytlapp var klar - mina händers verk.

Skolan var mer jobbig, det var babykläder som skulle stickas, små babytossor, vilket jag tyckte var svårt, men det skulle göras.
Stoppar, lappar, symaskinsjobb. Inte alltid att jag tyckte det var kul, men vad lärorikt det var, vilken glädje och nytta jag haft av skolans lärdom.

Nu när jag själv är gammal och tänker tillbaka, så är det farmor som jag sänder varma tankar till. Henne som jag tänker på ofta.

Hon lärde mig att man inte ska ge upp. När jag var arg och besviken över misslyckad syplagg jag gjort på symaskinen, sa hon "Man måste lära sig sprätta för att bli en bra sömmerska" Hon fick mig att tänka tålamod även om jag misslyckades, sprätta, repa upp mm Något jag haft nytta av att lära mig.

Hon var en strävsam, fattig änka, men hon hade allt det som var fint hos en människa. Omtanken, kärlek till sin nästa. Det som hon även gav mig

Vid Mors dag så skulle barnen rita hälsning till sina mammor. Jag skrev till farmor, inte var jag bra på att rita, utan kalkerade av bilder. Farmor tog emot som om jag gav den finaste gåvan. Vet att jag kände mig ledsen när alla ritade till sina mammor, men hon vände genom sin glädje över vad jag gjort.

En kvinna som arbetade hos "de fina familjerna" hon lagade mat, ibland fick hon även servera. Ibland fick hon ta med sig resterna från middagarna hem, en typ av stackars henne gåva.Hon arbetade och slet för att klara sig och sitt. Mannen blev blind och hon fick ta huvudansvaret för sin familj.
När hon blev änka, så gick hon till kyrkan vid midnattsmässa och fann ro och skönhet där, idag skulle det kännas osäkert att gå på. Våldet, rån av äldre var mycket sällsynt.
Farmor förlorade synen när hon blev till åren. Stickningen fortsatte hon med. Hon stickade sina strumpor med det tunna slitstarka garnet. Hon hade så stor erfarenhet av strumpstickning att hon klarade resåren, hälen, avmaskning fast hon hade fått gula fläcken som försämrade synen mer och mer, på slutet var hon helt blind. 

Ibland kanske jag inte uppskattade henne till fullo, men med åren gör jag det mer och mer. En ärlig arbetsam människa, som inte sårade eller skadade någon, en människa som ville hjälpa där hon kunde. 
En människa som ryckte in och försökte hjälpa när son och barnbarn blev vilsna och ledsna. 
En farmor som lärde sitt barnbarn, att man ska leva med hänsyn till sin nästa.
En farmor som lärde sitt barnbarn hur roligt det är att skapa med sin händer.
En farmor som fanns med omtanke när det behövdes.

Vill sluta med några ord som jag minns farmor sa när hon var gammal och vi pratade om vänner hon haft under livets gång. 


 
Hon har så stor del i mig i uppfostran, i att lära mig handarbeta vilket jag haft och har  så stor glädje av i mitt liv,  så därför kallar jag mig här för HuldasMargit.