Karantän - vecka 26

Ännu en vecka i karantän. Det är frivilligt, vi uppskattar livet, och väljer att leva så här.

Att dö i Covid-19 som många gamla gjort, en kvävningsdöd. Det känns för Gösta och mig lätt att välja bort. 
Vi har nog tänkt många gånger hur skönt det skulle vara att få bo på äldreboende, lätt att längta så när orken avtar.

Jag brukar säga att äldreboende är sista boende, sen blir det döden. 
Vad som sker då vet ingen, kanske är det så att vår själ för komma till ljus och glädje, kanske ingenting.

Idag är vi båda glada att vi inte var på äldreboende.

Ändå så känns det många gånger som om jag undrar är det värt att skjuta på något som inte går att undvika. Menar inte att undvika döden, det  kommer ingen undan, jag menar Corona, jag ser på TV och nätet hur folk struntar i bestämmelser, det står på som om viruset inte finns.  

Läser att det till och med kan vara oförskämda mot äldre som påpekar avstånd, de kan inte förstå att en gammal kanske måste handla, gå till läkare, apotek. De visar ingen respekt mot en skör gamma människa.

Sista dagarna har vi båda två, fallit ner i ett djup i själen. Solen skiner och värmen har kommit, men kroppen tål inte värmen, inte så mycket svängrum inne.
En fläkt och så bara försöka klara av det och vara nöjd.

De har gått många dagar nu sen vecka 13, ibland har det fattas mat.Vi har krämpor som vi skulle behöva få tala med en läkare om. 
Dyrare mat, plastpåsar och pengar för hjälp, tär på ekonomin.
Besvär med Postnord för att få beställda varor till dörren. Svårt med tekniken.

Midsommar, tomma parkeringar runt oss. Alla grannar bortresta. Ensamheten trängde på, kändes svårare.

Ny vecka, jag har tvättat håret, och klippt mig själv.
Allt går om det måste gå.

Har en önskan att sjukvårdspersonalen får lindring, få semester, få vila upp sig.
Vi gör vad vi kan, för att inte ligga dem till last.

Nu börjar vår nya karantän vecka, vi får göra djupandningar och komma igen.